Joachim uti Babylon
hade en hustru Susanna.
Töm vår kanna, töm vår kanna;
skål för dess person!
Joachim var en genomärliger man,
frun lika ärliger också som han;
fru Susanna, fru Susanna
många hjärtan vann.
Tacka vill jag Joachims fru,
skål för var dygdiger maka!
Lät oss smaka, lät oss smaka
denna saften nu!
Klinga med glasen, lät oss sjunga i kor,
gosse, flicka, gubbe och mor!
Lät oss sjunga, lät oss sjunga
skålen är så stor.
Joachim var för riker spord,
kunde traktera sin nästa,
ge till bästa, ge till bästa
vid ett dukat bord;
frun uti huset vann så mycket behag,
hungriga friare varendaste dag.
Hurra gubbar, hurra gubbar
i så lustigt lag!
Käraste bröder, hör nu då på
vad den frun månde hända:
två upptända, två upptända
kring om henne gå.
Gubbarna flåsa, krypa tyst om varann;
skönheten fanns just där kärleken brann.
Fru Susanna, fru Susanna
trogen var sin man.
Joachims trädgård var med maner;
lusthus, tapeter av siden.
Middagstiden, middagstiden
gick Susanna ner.
Ekar och lindar stodo runt om en damm.
Sköna Susanna hon plaska och sam.
När hon plaska, när hon plaska,
skymta liljor fram.
Ner uti blomstergården nu
gingo allena två bovar,
slogo lovar, slogo lovar
kring vår lilla fru.
Hej, sade boven till den andra så slem,
hej, det är middag, kom låt oss gå hem.
Två kanaljer, två kanaljer
i var enda lem!
Väl föstå man gubbarna nog,
vad de hade i sinne;
vita linne, vita linne
ögat lätt bedrog.
Ögat drog hjärtat, men Susanna drog allt.
Lås var för porten, det var så befallt.
Hurra gubbar, hurra gubbar!
Blodet bliver kallt.
Så var sakens sammanhang,
himlen Susanna belöna,
bland de sköna, bland de sköna
har hon dubbel rang.
Klinga med glasen, lät oss leva väl!
Vackra små hjärtan uti tankar och själ.
Lät oss dricka, lät oss dricka
utan larm och gräl.