Amanda satt med en krans i håren,
som ängel mild och som ros om våren.
När Herman henne sin trohet svor.
— men falskhet uti hans hjärta bor.
Amanda gångar sig ner till parken
att plocka blommorna uppå marken,
att ge åt den, som hon tyckte om.
— Men allt förgäves: ej Herman kom.
Amanda går dit, där Herman bodde,
där fick hon se, vad hon icke trodde,
där fick hon först sina ögon opp:
Fick se sin Herman med en ann’ gå bort.
”O, Herman, Herman, vänd om tillbaka
till din Amanda, den du försakar!
O, Herman, Herman, vänd om igen
till din Amanda, din trogna vän!”
”Nej, dig Amanda, jag mer ej älskar,
ty Elin haver mitt hjärta fängslat,
se Elin är nu min hulda brud.
Gråt ej, Amanda, nu är det slut!”
Amanda dignar då ned till jorden.
”O, himlars Gud, hör de grymma orden!
Och har du glömt din Amanda bort,
skall Gud belöna dig inom kort.”
”O, Herman, Herman, ditt hårda hjärta,
skall en gång lida för all min smärta.
Må Gud allena nu straffa dig,
som varit otrogen emot mig.”
Amanda gångar sig ned till stranden,
hon vinkar avsked med vita handen:
”Adjö, farväl, min otrogna vän,
vi träffas åter i himmelen!
O, Herman, Herman, nu jag dig beder
var ej otrogen mot den du äger,
att det ej tager ett sådant slut,
som din Amanda, du ägt förut!
Himlens stjärnor på himlen blänka,
himlens klockor i himlen klämta.
Mitt hjärta ropar uti mitt bröst:
”Vem har väl jag, som vill ge mig tröst?”
Amanda gångar sig ned till sundet,
där fick hon se, hur en båt låg bunden,
hon löste båten och seglar av,
och uppå havet blev Amandas grav.
Amanda störtar sig ned i djupet,
se, hon var klädd som det klara ljuset:
Den vita klänning hon på sig bar,
som man i oskulden alltid har.