Märk hur vår skugga, märk, Movitz mon frère
inom ett mörker sig slutar
hur guld och purpur i skoveln, den där,
byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv,
och tre gånger sen dödgrävaren själv,
mer du din druva ej kryster.
Därföre, Movitz, kom och hjälp mig och välv
gravsten över vår syster!
Ack längtansvärda och bortskymda skjul,
under de susande grenar,
där tid och döden en skönhet och ful
till ett stoft förenar!
Till dig aldrig avund sökt någon stig,
lyckan, eljest uti flykten så vig,
aldrig kring grifterna ilar.
Ovän där väpnad, vad synes väl dig,
bryter fromt sina pilar.
Lillklockan klämtar till storklockans dön,
lövad står kantorn i porten
och vid de skrålande gossarnas bön
helgar denna orten.
Vägen opp till templets griftprydda stad
trampas mellan rosors gulnade blad,
multnade plankor och bårar;
till dess den långa och svartklädda rad
djupt sig bugar med tårar.
Så gick till vila, från slagsmål och bal,
grälmakar Löfberg, din maka;
där, dit åt gräset långhalsig och smal,
du än glor tillbaka.
Hon från Dantobommen skildes idag
och med henne alla lustiga lag.
Vem skall nu flaskan befalla?
Torstig var hon och uttorstig är jag;
vi är torstiga alla.