Nå skruva fiolen,
hej, spelman skynda dig.
Kära syster, hej!
svara inte nej,
svara ja, så bli vi glada.
Sätt dig du på stolen
och stryk din silversträng;
röda stråken släng
och med armen sväng;
gör ej fiolen skada.
Du svettas, stor sak,
i brännvin ska du bada,
ty under detta tak
är Bacchi lada.
– – – Ganska riktigt,
ditt kall är viktigt
båd’ för öra, syn och smak.
Bland nymfernas skara
är du omistlig man;
du båd’ vill och kan
mer än någon ann
de unga hjärtan binda,
och kärlekens snara
på dina strängar står;
varje ton du slår,
du ett hjärta får
att konstigt sammanlinda.
Just på en minut
små ögon bliva blinda,
och flickorna till slut
de bli så trinda.
– – – Hur du bullrar!
Men nymfen kullrar,
och du skrattar med din trut.
Jag älskar de sköna,
men vinet ändå mer;
jag på båda ser
och åt båda ler
men skiljer ändå båda.
En nymf i det gröna
och vin i gröna glas:
lika gott kalas,
båda om mig dras.
Ge stråken mera kåda;
konfonium tag där
uti min gröna låda;
och vinet står ju här.
Jag är i våda.
– – – Supa, dricka
och ha sin flicka
är vad Sankte Fredman lär.