Ulla, min Ulla, säg, får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin,
eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin? [Fin.]
Dörrarna öppnas av vädren med våda,
blommor och granris vällukt ger.
Duggande skyar de solen bebåda,
som du ser. [D.C.]
Ä’ke det gudomligt, Fiskartorpet! Vad?
Gudomligt att beskåda!
Än de stolta stammar som stå rad i rad,
med friska blad!
Än den lugna viken
som går fram? Å, ja!
Än på långt håll mellan diken
åkrarna!
Ä’ke det gudomligt? Dessa ängarna?
“Gudomliga, gudomliga!”
Skål och god middag i fönstret, min sköna!
Hör huru klockorna hörs från stan,
och se hur dammet bortskymmer det gröna
mellan kalescher och vagnar på plan! [Fin.]
Räck mig ur fönstret, där du ser mig stanna
primo en skorpa, secundo en kanna
hoglands vin! [D.C.]
Ä’ke det gudomligt…
Nu ledes hingsten i spiltan, min Ulla,
gnäggande, stampande, i galopp.
Än uti stalldörr’n dess ögon de rulla
stolt opp till fönstret, till dig, just dit opp. [Fin.]
Du all naturen uppeldar i låga
med dina ögons varma prål.
Klang, nervid grinden, i varmaste råga,
klang, din skål! [D.C.]
Ä’ke det gudomligt…