En grann liten kräfthona låg på ett fat,
dill-dilleri, dill-dillera,
och hon tänkte på livet hon levat i spa’t,
dill-dilleri, hurra.
Och livet hon levat vatt livat och gott
och firad hon blivit i torrt som i vått,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.
Hon mindes den tiden då hon var så svart,
dill-dilleri, dill-dillera,
och svartsjuka friare kom varje kvart,
dill-dilleri, hurra.
När friarna fråga: Får jag bli din man?
Behändigt hon backade bort till en ann’,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.
En prydnad för könet det var hon minsann,
dill-dilleri, dill-dillera,
hos ingen en bredare bakdel man fann,
dill-dilleri, hurra.
Med ögon så svarta hon fånga var man
med stjärten hon snärta så hjärtana brann,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.
Sju gånger om da’n blev hon bjuden på bal,
dill-dilleri, dill-dillera,
och mellan var bal bruka hon byta skal,
dill-dilleri, hurra.
För festernas fröjd fick hon aldrig nå’n ro
och jämt var det hon som blev aftonens clou,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.
Hon flirta så ögonen stått som på skaft,
dill-dilleri, dill-dillera,
och tänk vilka karlar i klorna hon haft,
dill-dilleri, hurra.
Men nu var den ljuvliga tiden förbi
nu låg hon här nykokt på “parade de lit”,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.
Att vigas som kronbrud blev henne försmått,
dill-dilleri, dill-dillera,
hon dock efter döden en dillkrona fått,
dill-dilleri, hurra.
Men turen hos karlarna den har hon kvar
än kärleksfullt kikar på henne var karl,
dill-dilleri, dill-dillera,
dill-dilleri, hurra.