Vila vid denna källa,
vår lilla frukost vi framställa:
Rött vin med pimpinella
och en nyss skjuten beckasin.
Klang vad buteljer, Ulla,
i våra korgar överstfulla,
tömda i gräset rulla,
och känn vad ångan dunstar fin.
Ditt middagsvin
sku vi ur krusen hälla
med glättig min.
Vila vid denna källa,
hör våra valthorns klang, cousine.
– – – Valthornens klang, cousine.
Präktigt på fältet pråla
än hingsten med sitt sto och fåla,
än tjurn han höres vråla,
och stundom lammet bräka tör.
Tuppen på taket hoppar,
och liksom hönan vingen loppar,
svalan sitt huvud doppar,
och skatan skrattar på sin stör.
Lyft kitteln; hör.
Lät kaffeglöden kola,
där nedanför.
Präktigt på fältet pråla
de ämnen som mest ögat rör.
– – – Som mest vårt öga rör.
Himmel! vad denna runden,
av friska lövträn sammanbunden,
vidgar en plan i lunden,
med strödda gångar och behag.
Ljuvligt där löven susa,
i svarta virvlar grå och ljusa,
träden en skugga krusa,
inunder skyars fläkt och drag.
Tag, Ulla tag,
vid denna måltidsstunden,
ditt glas som jag.
Himmel! vad denna runden
bepryds av blommor tusen slag!
– – – Av blommor tusen slag.
Nymfen, se var hon kliver,
och så beställsam i sin iver,
än ägg och än oliver,
uppå en rosig tallrik bär.
Stundom en sked hon öser,
Och över bunken gräddan slöser;
floret i barmen pöser,
då hon den mandeltårtan skär.
En kyckling där,
av den hon vingen river,
nyss kallnad är.
Nymfen, se var hon kliver,
och svettas i ett kärt besvär.
– – – Och svettas i besvär.
Blåsen, I musikanter,
vid Eols blåst från berg och branter;
sjungen, små kärlekspanter,
bland gamla Mostrars kält och gnag.
Syskon! en sup vid disken
och pro secundo en på fisken;
Krögarn, den basilisken,
summerar tavlan full i dag.
Klang, du och jag!
Klang, Ullas amaranter,
av alla slag!
Blåsen I musikanter,
och var och en sin kallsup tag.
– – – Var en sin kallsup tag.
Äntlig i detta gröna
får du mitt sista avsked röna;
Ulla! farväl min sköna,
vid alla instrumenters ljud.
Fredman ser i minuten
sig till naturens skuld förbruten,
Clotho ren ur syrtuten,
avklippt en knapp vid Charons bud.
Kom, hjärtats gud!
att Fröjas ätt belöna
med Bacchi skrud.
Äntlig i detta gröna,
stod Ulla sista gången brud.
– – – Den sista gången Brud.