Det gick en kamel uti öknen,
Kamelerna gör så ibland,
Han av sin kameliafröken
Fått korgen och ej hennes hand.
Så därför gick han nu och led,
Med långa steg han gled,
Långt bort uti öknen han grubblande skred.
Av tårar ögat sved,
Och törstig var han med,
Han tyckte att världen var upp och ned.
I veckor han gick utan vatten,
Kamelerna gör så ibland,
Fick skavsår och led utav katten
Av Saharas glödheta sand.
Till slut han såg en grön oas,
Då hade han fått knas,
En hägring han såg blott i törstig extas.
Helt tvärt han vände se’n,
Och knalla hem igen,
Och friade till sin hjärtevän.
Men flickan hon rynka på mulen,
Kamelerna gör så ibland.
Du var mig en mager och ful en,
Nej dra till ett varmare land.
Din gamla fula dromedar,
Jag har en annan karl
Och vi två ska snart leka barn, mor och far.
Ett hånfullt ögonkast,
Se’n gick hon bort i hast,
Av sorg och av smärta hans hjärta brast.
Så därför man aldrig bör glömma,
Kamelerna gör så ibland,
Trots kärlek att bägaren tömma,
Och fukta sin tunga och tand.
Jag hoppas att ni ska förstå
Att man ju ej får gå
Och torka, nej korka upp flaskan, you know.
Gör aldrig ett så’nt fel,
Att gå som en kamel,
Ty minns att kameler kan törsta ihjäl.