Det var en flicka, hon var en snärta,
hon bar det klingande namnet Märta.
Vi bruka” träffas så där ibland,
tills helt mitt hjärta hon satt i brand.
En dag sa” Märta: “Ska vi spatsera
omkring i parken och resonera.
Vi kan gå runt ner på stan en stund,
sen får du följa mig på mitt rum.”
På ett bananskal, som låg på vägen,
där halka Märta, jag blev förlägen,
ty kan ni tänka vad jag fick se?
Min Märta hade ett ben av trä.
Hom var en flicka av rätta sorten,
det fick jag se när vi kom till porten.
Hon hala klänningen upp en flik,
där hängde portnyckeln på en spik.
Och när som Märta hon hade somnat,
och hennes träben det hade domnat,
jag rista namnet i benets bark,
alltmedan Märta i sängen snark.
En tös med träben skall ni bortvisa,
det har ni lärt utav denna visa.
Jag plocka stickor i fjorton dar,
och har väl alltjämt ett flertal kvar.