Det är skimmer i molnen och glitter i sjön,
det är ljus över stränder och näs
och omkring mig står den härliga skogen så grön
bakom ängarnas gungande gräs.
Och med sommar och skönhet och skogsvindsackord
står min hembygd och hälsar mig glad,
var mig hälsad! – Men var är min faders gård,
det är tomt bakom lönnarnas rad.
Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden så svalt,
och det minnet är allt som är kvar.
Och det är jag som såg en gavel stå vit
och ett fönster stå öppet däri,
som piano det ljöd och en munter bit
av en visa med fin melodi.
Och det är som det vore min faders röst,
när han ännu var lycklig och ung,
innan sången blev tyst i hans dödssjuka bröst
och hans levnad blev sorgsen och tung.
Det är tomt, det är bränt, jag vill lägga mig ned
invid sjön för att höra hans tal
om det gamla som gått, medan tiden led,
om det gamla i Alsterns dal.
Och sitt sorgsna och sorlande svar han slår,
men så svagt som det blott vore drömt:
“Det är kastat för vind sedan tjugo långa år,
det är dött och begravet och glömt.
Där du kära gestalter och syner minns,
där står tomheten öde och kal,
och min eviga vaggsång är allt som finns
av det gamla i Alsters dal.”