Vi sålde våra hemman och gav oss sedan ut,
som fågelen bortflyger när sommaren tar slut.
Han kommer en gång åter när våren skrider fram,
men vi få aldrig skåda vårt kära fosterland.
Vi tänkte att förljuva det sista livets slut
liksom att komma längre än Herren stakat ut.
Vi reste ifrån Sverige med något övermod,
vi kände ej det öde oss därute förestod.
Vi reste först igenom den engelska ort
på vagnar och på banor som fåglarna så fort.
Det var så skönt att skåda, att landet få bese,
men vi fördes hastigt den lokalen förbi.
Och när vi kommo till den liverpoolska hamn
begynte ångerns tårar så stritt att bryta fram.
Det blev en hjärtans sveda i bröstet på var och en,
man talar blott om Sverige och om sitt förra hem.
Här lades våra pengar tillsammans till en slant,
en växel sedan köptes uti en engelsk bank.
Vi fingo den till byte mot guldet klart och rent,
men att få det tillbaka det blev oss sen förment.
Det skickades i stället till New Yorks ränteri.
Man fick det aldrig skåda, man fick det aldrig se,
ty när man kom att fordra var myntet taget ut.
Det blev en ryslig klagan som nämns i visans slut.
Vi packades tillsammans uti ett osunt kvav,
det var för oss att skåda liksom en öppen grav.
Och födan som vi fraktat ifrån vår svenska jord
den blev oss nu förbjuden att taga med ombord.
Det talas och det skrytes: “Här skall du må så väl,
här skall er intet fattas till kropp ej heller själ.”
Men man fick snart nog finna, hur man bedragen var,
när hungern börjar komma som ej ens livet spar.
Och när vi hade seglat en vecka eller två,
ett mörker däcket höljde och bredde sig därpå.
Ej se varann vi kunde, knappt andas eller gå,
det var en gruvlig plåga för stora och för små.
Nu styrdes det åt norden mot isens kalla berg,
det blev en ryslig kyla som gick till folkets märg.
Vi kunde oss ej bärga ej heller våra barn,
ty kölden var långt värre än hemma man var van.
Sen styrdes emot söder, till söderns heta vind,
där solen sönderbrände vår bleka magra kind.
Det klagas och det gråtes, men ingen lindring var,
ty solen här nu brände så skarp, så het och klar.
Nu blir en ömklig hunger, med sorg och gråt och gny,
en jämmer som sig tränger till himlens höga sky.
Och döden gruvligt härjar bland mänskorna ombord,
man ser de döda kastas i havets vilda flod.
Ett var som ännu grämer mitt hjärta till min död
att se de stackars barnen som gråta efter bröd.
Vi kunde ej dem hjälpa, ej lindra deras nöd.
De måste nu få gråta. Få sen en ömklig död.
Så fanns där ock ett hjärta, som var av hårdan sten,
jag ryser när jag nämner den engelska kapten.
Liksom ett djur i skogen som rovet griper an.
Han var ett djävulskt foster. Han var visst själva fan.
Vi sågo ganska tydligt, ja klart vi det förstod
att han med flit och vilja oss efter livet stod.
Att bringa oss i döden det var hans högsta lust,
odjuret hade gripit ett rov från Sveas kust.
En fader måste bära sitt barn på däck till slut
och det från skeppet kasta i vida havet ut.
Det måtte säkert tagit hans sinne ganska svårt
ty döden genast klappade på fadershjärtat hårt.
Och när vi äntligt strävat till främlingsstranden fram
då möter oss där kolera – där stupar mången man.
Det var en ryslig jämmer bland kvinnor och bland män,
ty alla lågo sjuka och bars i land i säng.
Om någon som förr skådat och känt dem som var kvar
han hade säkert vågat de ej desamma var.
Se de förfallna kroppar och blekhet uppå kind
och ögat som i pannan fördunklat fallit in.
O Herre Gud bevara var mänska på vår jord
från att sig ge i fara och tro kol’ptörers ord.
Min sång är kylningspulver för dem att taga in
som ämna emigrera och ha ett flyktigt sinn.
I Sverige bor av ålder ett folk så fromt och gott
men av naturen kommer att de så gärna spela lott,
och låta sig bedraga och komma illa ut.
Det skett i forna dagar, det sker ock nu till slut.
En allmakt tycks så ordnat, vår Gud har så beställt
att ogräs skall uppryckas här uppå Sveas fält
som bindas skall i knippor och sedan sändas ut
till långt avlägsna länder där högmod rotas ut.
–
Även kallad “Emigrantvisa“.