Mossbelupen hydda
står vid Hecklas fot,
höga granar skydda
den mot stormens hot.
Men därinne sorgsna minne
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.
Alfred, skön som våren,
drog till fjärran land.
Blek, med spridda håren,
Ida grät på strand.
Gå att strida, glöm ej Ida,
hennes kärlek, hennes tro.
Sorgligt skall hon bida
återkomstens ro.
Året slöt sin bana
tvenne gånger om,
saknad blev en vana,
ingen Alfred kom.
Van att lida, stackars Ida
dolde smärtan för sin far,
kraft att ensam strida
än dess hjärta bar.
Snart från bleka kinden
blomman vek sin kos.
Så av siroscvinden
härjas Söderns ros.
Tårfyllt öga, mot det höga,
fåfängt följde hjärtats bön,
trohet båtar föga,
sveket blir dess lön.
Enda dotterns smärta
rör den gamles bröst,
ömt hans fadershjärta
skyndar att ge tröst:
”Sörj ej Ida, till din sida
snart jag Alfred återför.
Blott för dig jag vida
bort en vallfart gör.”
Ida gick till stranden
lik en enslig hamn,
ritade i stranden
månget älskat namn.
Morgondimma, middagstimma,
suckande hon andas här.
Månens bleka strimma
finner henne där.
Skyhögt böljan svallar
över havets bryn,
åskan rysligt knallar,
blixten delar skyn.
Skepp förstöras, nödrop höras,
vraken slungas emot land,
och av vågen föras
många upp på strand.
Av förtvivlan slagen
Ida såg sin far.
Redan skumt för dagen
gubbens öga var:
”Dödsminuten är förfluten
döden redan kallar mig,
Alfreds tro är bruten,
han har svikit dig.”
Nu sin hand han lade
i sin dotters hand.
Ett farväl han sade,
gick till fridens land.
Döden svingar, mörka vingar,
nu ett hemskt och smärtsamt ljud,
samma ängel bringar
Idas själ till Gud.
Mossbelupen hydda
står vid Heklas fot.
Höga granar skydda
den mot stormens hot.
Men därinne, sorgsna minne,
stormens hand en ros bröt av,
än på strand vi finne
kors på Idas grav.